Varför går du tillbaka till det som skadar dig?

Få kontroll över din kropp genom att förstå vad den dras till, vad den undviker, och varför.

Jag skulle vilja fortsätta tråden som börjades i mitt senaste inlägg då jag berörde känslostyrda reaktioner på en viss underground fight club. Jag skulle rekommendera dig att läsa det inlägget före du tar dig an detta. Jag vill nu utforska potentiella anledningar till varför vissa människor dras till potentiellt riskfyllda situationer. 

När jag jobbade på en PTSD-mottagning i början av min psykologkarriär och satt öga mot öga med svårt traumatiserade f.d. soldater som hade en hel del blod på sina händer, insåg jag att det verkar vara i det extrema och dess världar som du hittar den mest träffsäkra beskrivningen av mänskliga beteenden. Jag tror att det handlar om att i de världarna hittar du de råa sanningarna.

Dragningen till döden

Utöver de traumatiska händelserna i sig som dessa veteranerna plågades av, var det utmärkande hur svårt det var för dem att acklimatisera sig till ett fridfullt och jämförelsevis odramatiskt liv. Det var som att deras kroppar upplevde mer avslappning och trygghet när den var konstant påmind om hotet att antingen döda eller bli dödad.

Det är av liknande anledning som en drogberoende väljer droger framför mänskligt stöd och en välutbildad kvinna går tillbaka till han som misshandlar henne varje kväll. Skillnaden i dessa exempel jämfört med soldaten som paradoxalt nog kan längta tillbaka till krigsmiljön, och männen som ställer upp i oskyddade slagsmål via fight clubs, är nivån av upplevd kontroll. 

Låt mig förklara genom att först ge lite bakgrund: 

Din kropp känner sig trygg med det som den känner till. Är den van vid kaos, kyla och smärta är det där den kommer att känna sig hemma, även fast den vet att det omöjligt kan vara helt hälsosamt för den. Om den dessutom fötts in i en miljö av kaos, kyla och smärta, ja då kommer den att ha MYCKET svårt att omprogrammera sig till att känna sig hemma i en miljö av fridfull kärlek. Den kan sannolikt uppleva stunder av nyss nämnda, men den kommer att ha låg tolerans för att stanna kvar i det längre stunder. Det kan leda till ett flyktigt liv på jakt, och relationer som är konstanta i sin karaktär kan bli utmanande att underhålla. Kroppen klarar helt enkelt inte av längre stunder utan någon typ av extrem stimulans. 

Det är sannolikt denna dynamik som är del av förklaringen till varför vissa män frivilligt söker sig till fight club organisationer. Jag tar dessa män som exempel eftersom flera av dem intressant nog kan vara i övrigt välfungerande människor med kapacitet till omtanke och självreflektion. De upplever alltså sannolikt stunder av fridfull kärlek, men väljer ändå att kontinuerligt gå tillbaka till miljön som skadar dem. 

Lugn i kaos

Det behöver kanske knappast nämnas att vi pratar om människor med en viss typ av genetik, en viss samhällssyn samt med sannolikt olika typer av trauman i bagaget. Frågan är vad du gör med detta bagage. Det verkar som att den som söker sig till en fight club paradoxalt nog hittar ett lugn i de starka känslorna och utsöndringen av signalsubstanser som slagsmål triggar i kroppen. För den som inte kan relatera till upplevelsen av slagsmål, kan tänka sig in i andra aktiviteter där man finner ett typ av meditativt tillstånd just i rörelse. För vissa individer behöver upplevelsen av denna rörelse uppenbarligen vara mer extrem och provocera gränser.

Det är även rimligt att anta att den som slåss uppnår en känsla av kontroll över sin kropp och sin historia via våldet. Det är via det kontrollerade kaos och smärtan som uppstår i våld som den traumatiserade finner någon typ av tillfällig reparerande läkning och kanske upprättelse. Han kan känna att han får blir herre över sitt öde, potentiellt till skillnad från under uppväxten då det sannolikt fanns tidiga upplevelser av kontrollförlust och orättvisa.

Det finns fler förklaringsmodeller att hitta via de mer strikt biologiska eller evolutionspsykologiska teorierna, men dem har jag inte möjlighet att utforska i just denna texten. 

Upplevelser av svek

Här finns också samhälleliga förklaringsmodeller, som är för komplexa för att djupdyka i detta inlägg men som ändå bör nämnas. Många av männen som söker sig till fight clubs upplever sig sannolikt på olika sätt svikna av samhället eller som att de inte passar in någonstans mer än på mörka gator.

Man kan också tänka sig att de upplever hur deras version av maskulinitet inte accepteras. En maskulinitet där våldsuttryck under organiserade former får uttryckas, inte sällan i en kontext av heder, respekt och stolt kärlek. Ofta nämns hur den maskulinitet som representeras i våldsbejakande miljöer är toxisk. Det är något som jag blir nyfiken på då jag personligen har erfarenhet av vad jag skulle kalla toxisk maskulinitet utav män som har närmast 100% hämmade våldsimpulser. Män som misshandlar kvinnor får sättas i en kategori för sig då den typen av våld är för pinsam för att ens nämnas i samma mening som ordet maskulin.

Jag kommer sannolikt att återkomma i ett senare blogginlägg med funderingar kring så kallad toxisk maskulinitet - vad det är och hur det uppstår. 

Sökande efter sanning och lek

Sist men inte minst anar jag att attraktionskraften till den undre världen där fara väntar handlar om ett sökande efter den råa sanningen. Man eftersöker en upplevelse av livet som känns och som är på riktigt utan omskrivningar. Det vardagliga livet med alla dess skyddande system kan kännas falskt och på låtsas. Via laglösa slagsmål utan skydd, liknande alla typer av situationer då du är lämnad till att ta ansvar över dina egna beslut, kan känslan av din existens upplevas till max. 

Det kan efterliknas känslan som kan uppstå vid lek. Under lek finns bara nuet och allt annat försvinner. Om de som medverkar i fight club-eventen i övrigt har välfungerande liv så skulle det kunna definieras som en typ av lek-stund när de går in i fight club-bubblan. 

Med dessa förslag på förklaringar som bakgrund kan det eventuellt ge mer mening till varför vissa män frivilligt väljer att utsätta sig för slagsmål utan skydd.

Naturligtvis är vissa av dem helt enkelt bara intresserade av våld och laglöshet och behöver kanske ingen avancerad förklaring. Som situationen är i alla samhällen - det finns förklaringar till ett fenomen på gruppnivå och sedan finns det extremvärden för excellens och extremvärden för idioti.

Fortsätta springa eller börja stanna?

Det finns såklart andra vägar till upplevelse av kontroll över sitt öde än att vara beroende av extrema stimuli såsom slagsmål. 

Det är den då du helt enkelt bara stannar. Du slutar springa efter extrema kickar. Du slutar söka efter stimulanser. Du bara stannar. Och väntar in dig själv. Men den vägen kräver mer än du anar. Den kräver sammanhang, timing och motivation att bemöta och hantera all skit du sprungit från som kommer att komma mot dig med full kraft när du stannar. Och varför skulle man frivilligt vilja göra det? Det är en ytterst otrevlig process utan upplevd kontroll initialt. Men mycket effektiv om du vill sluta söka, nå ett inre lugn och få ett mer stabilt liv. Och det är inte säkert att man vill det.

Men det är av den anledningen som jag utvecklat online kursen och konceptet Stop före Start. Via den kursen får du stöd i att möta allt du sprungit från hela ditt liv så att du därefter kan gå vidare från det till ett nytt typ av liv. Men som jag redan nämnt, det kräver en hel del passande yttre omständigheter för att motivationen att stanna ska bli starkare än motivationen att fortsätta springa.

Jag har under mina 16 år som yrkesverksam psykolog kontinuerligt bevittnat hur utmanande och krävande förändring från grunden är. Generellt sätt är människor betydligt mer benägna att stanna i de tankebanor, vanor och livsstilar som de vill förändra, än att ta steget ut i det okända som ju en sann förändring innebär. För det behöver du vara villig att förlora allt utan garanti om vad som väntar härnäst.